En enkel biljett till Thailand
Novell av: Fabian Fond
Ibland går tiden som en fågel utan vingar. Det hände för mig när jag var ungefär tolv år. Det var första skoldagen på högstadiet, och det första vi gjorde var att skiva en berättelse om vår sommarsemester. Men på något sätt så ville jag att tiden skulle gå så långsamt, för att efter skolan skulle något förfärligt hända… Hela min familj, förutom jag, skulle begravas…
Det hela hände vid en tsunami när vi var på semester i Thailand. Vi lekte glatt i havet, och jag skvätte vatten på mina småsyskon. Vi hade jätte roligt. Men det varade inte länge. Helt plötsligt försvann allt vatten på stranden! Skrikande småbarn följde med ut i havet och strandleksaker flöt bort. Där det tidigare hade varit vatten, var nu en lång sträcka med bara massa sand. Det var då det hände, en stor skugga svepte in över stranden. Det var en stor våg! Mer än femton meter hög och flera killometer lång! Mina småsyskon skrek och fördes med av vattnet. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle göra.
Skulle jag rädda mina småsyskon? Eller bara mig själv?
Vågen var nu över oss, och den ramlade ner massor med småsten från havet. Nu visste jag vad jag skulle göra. När jag tänkte på det blev jag skamsen men jag kunde inte göra något annat. Jag var tvungen att springa.
Jag sprang och sprang och i panik gjorde människorna omkring mig detsamma. Man kände lukten av havsvattnet som närmade sig. Framför mig såg jag ett stort stenblock som lutade lite utåt som ett tak. Det var det stenblocket som senare räddade mitt liv.
Snart ska jag till begravningen. Jag känner att jag mår lite bättre nu jag har fått dela mina känslor. Men minnet av min familj kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta.
En tår föll ner på pappret som jag skrev på, och bläcket suddades ut. Det var sorligt som hade hänt, men man får acceptera att man inte kan göra något åt det.
Men nu får jag sluta skriva, för skolan nu slutar skolna och jag ska till begravningen…
Med vänliga hälsningar,
Will Oxford