Öknen (INTE KLAR ÄN!)
Novell av: Fabian Fond
Det var varmt. Sanden kokade av värme, och varje steg jag tog kändes som om jag gick på eld. Jag svettades, och allt mitt vatten var slut. Jag gick och gick, men öknen kändes som oändlig. Här och var stod en taggig kaktus, med saftig mjölksaft i sig. Jag ville försöka bryta av kaktusen för att komma in till mitten, där mjölksaften fanns, men jag viste hur giftiga taggarna kunde vara. Jag hade hört många historier om personer som hade dött av kaktusar som hade förgiftat dem. Jag släpade mig fram och släppte ner ryggsäcken för den var för tung…
Långt bort såg jag siluetten av ett träd. Äntligen! Skugga! Med mina sista krafter släpade jag mot trädet, men när jag kom närmare fanns det inte kvar. En hägring förstås. Jag blev besviken och skrek efter hjälp, men det var såklart meningslöst. Ingen skulle höra mig här ute i öknen...
Ny dag. Jag var utsvulten. Jag hade varken ätit eller druckit på två dagar. Nätterna var iskalla, men på dagarna önskade jag att det skulle bli natt igen. Till min lycka började det blåsa lite. Den kalla vinden strök över mitt hår och jag njöt av varje sekund. Jag skrek av glädje, för nu blev jag svalare, och fick mer kraft. Men glädjen blev kortvarig, för några hundra meter bort såg jag ett stort moln av sand. Molnet var flera mil brett, och det svepte över marken med snabb fart. Det var påväg mot mig... Jag började springa, men det gick så långsamt att sandstormen snabbt kom ikapp mig. Det var slut... Det här var mitt öde... Jag insåg att det enda jag kunde göra var att lägga mig ner och försöka skydda mig. Jag hörde stormen bakom mig och genast var den över mig. Sanden slet i mitt hår och drog i mina kläder och förblindade mig. Så snart kläderna var sönderdragna, piskade sanden mot mina ben och armar. Blodet sipprade ut. Det gjorde inte bara ont, det sved också av sanden som blandadets med blodet. Jag fick sand i munnen, och kunnde knappt andas längre. Jag skrek av rädsla, men önskade att jag inte hade gjort det, för nu svepte sanden in i mina lungor och vidare till hjärtat. Sanden spärrade allt, och det blev svart.......
Jag hostade. Min hals kändes torr. Torr sand öste ut ur min mun.
Vatten... Jag behöver vatten... Jag vred långsamt på huvudet. Långt borta såg jag det glödande eldklotet gå ner över horisonten. Det kunde bara betyda två saker: eller så hade jag varit medvetslös i några timmar, eller i dagar... Jag vred på huvudet igen, och kollade upp mot den röda kvällshimlen. Jag slöt ögonen. Vill dricka... Vill sova...
Jag vaknade. Min hals kändes ännu torrare än förut. Min mage skrek efter mat. Jag hörde röster. Någon eller någonting hällde i blöt vätska i min mun. Vatten, äntligen vatten! När vattenflaskan togs bort från min mun, skrek jag panikslaget och hest om mer. Ingenting hände. Rösterna började igen, men denna gången mer irriterade. De tvekade. Tillslut kände jag vattnet sippra mot min mun.
[INTE FÄRDIG ÄN]
Långt bort såg jag siluetten av ett träd. Äntligen! Skugga! Med mina sista krafter släpade jag mot trädet, men när jag kom närmare fanns det inte kvar. En hägring förstås. Jag blev besviken och skrek efter hjälp, men det var såklart meningslöst. Ingen skulle höra mig här ute i öknen...
Ny dag. Jag var utsvulten. Jag hade varken ätit eller druckit på två dagar. Nätterna var iskalla, men på dagarna önskade jag att det skulle bli natt igen. Till min lycka började det blåsa lite. Den kalla vinden strök över mitt hår och jag njöt av varje sekund. Jag skrek av glädje, för nu blev jag svalare, och fick mer kraft. Men glädjen blev kortvarig, för några hundra meter bort såg jag ett stort moln av sand. Molnet var flera mil brett, och det svepte över marken med snabb fart. Det var påväg mot mig... Jag började springa, men det gick så långsamt att sandstormen snabbt kom ikapp mig. Det var slut... Det här var mitt öde... Jag insåg att det enda jag kunde göra var att lägga mig ner och försöka skydda mig. Jag hörde stormen bakom mig och genast var den över mig. Sanden slet i mitt hår och drog i mina kläder och förblindade mig. Så snart kläderna var sönderdragna, piskade sanden mot mina ben och armar. Blodet sipprade ut. Det gjorde inte bara ont, det sved också av sanden som blandadets med blodet. Jag fick sand i munnen, och kunnde knappt andas längre. Jag skrek av rädsla, men önskade att jag inte hade gjort det, för nu svepte sanden in i mina lungor och vidare till hjärtat. Sanden spärrade allt, och det blev svart.......
Jag hostade. Min hals kändes torr. Torr sand öste ut ur min mun.
Vatten... Jag behöver vatten... Jag vred långsamt på huvudet. Långt borta såg jag det glödande eldklotet gå ner över horisonten. Det kunde bara betyda två saker: eller så hade jag varit medvetslös i några timmar, eller i dagar... Jag vred på huvudet igen, och kollade upp mot den röda kvällshimlen. Jag slöt ögonen. Vill dricka... Vill sova...
Jag vaknade. Min hals kändes ännu torrare än förut. Min mage skrek efter mat. Jag hörde röster. Någon eller någonting hällde i blöt vätska i min mun. Vatten, äntligen vatten! När vattenflaskan togs bort från min mun, skrek jag panikslaget och hest om mer. Ingenting hände. Rösterna började igen, men denna gången mer irriterade. De tvekade. Tillslut kände jag vattnet sippra mot min mun.
[INTE FÄRDIG ÄN]