Hejdå Mormor
Novell av: Fabian Fond
Vattnet var mörkt och stilla... Här och var flöt det omkring plastpåsar och
läskburkar. Sjögräset låg upptorkat på stranden. Det började mörkna, och stranden som vanligtvis var full med människor, var nu tom. Nu satt jag där i
en solstol och stirrade ut mot sjön. Myrorna kröp upp ur sina små hålor i sanden för
att söka efter mat. Jag vred långsamt på huvudet och såg upp mot mormor.
Mormor hade vitt hår, som stod rufsigt åt alla håll. Hennes blåa ögon lyste klart. Det här var sista gången jag såg henne. Hon hade hjärncancer och skulle snart dö...
Det hela började en solig, varm sommardag. Jag skulle sova över hos mormor och morfar för mina föräldrar skulle ut och äta tillsammans. När kvällen kom, och det blev mörkare ute, skulle jag borsta mina tänder. Min mormor följde med mig in på badrummet.
"Här har du hårborsten", sa mormor och gav mig tandborsten. Jag blev förvånad, men tog emot tandborsten och började borsta.
Veckorna gick, och allt oftare hörde jag mormor blanda ihop namn på småsaker. Jag frågade henne om allt var okej, och varje gång svarade hon ja. Hon ville inte erkänna att hon var sjuk, men till slut skjutsa vi henne sjukhuset. Det var där hon fick beskedet att hon hade hjärncancer.
~ ~ ~ ~ ~ ~
Nu satt jag här vid vattnet, och väntande på att mamma skulle komma och hämta mormor. Nu hade cancern spridit sig till hela kroppen och det fanns inget hopp längre. Hon hade ont och led svårt av smärta. Hon ville inte leva längre och bad om att få dö.
"Hur är det?" frågade jag henne. Hon svarade inte. Hon tittade på mig med tårar i ögonen. Jag suckade och vände mig bort. Anblicken av henne gjorde mig ledsen.
Jag hörde en bil några meter bort, och jag antog att det var mamma. Bilen tutade och jag hjälpte mormor upp. Vi gick långsamt till bilen och mormor satte sig i den. Det var väldigt tyst för alla viste vad som skulle hända.
Jag stängde bildörren och gick bort till vattnet. Jag hörde att bilen körde iväg. Mina ögon blev fucktiga, men jag torkade snabbt bort tårarna med tröjärmen. Jag tog upp en sten, och kastade den i vattnet. Föll ner på knä, och grät av sorg. Sanden blev blöt, och jag slet mig i håret. Jag kunde inte sluta gråta. Det var över...
Hejdå mormor,
Brigan Anths
Mormor hade vitt hår, som stod rufsigt åt alla håll. Hennes blåa ögon lyste klart. Det här var sista gången jag såg henne. Hon hade hjärncancer och skulle snart dö...
Det hela började en solig, varm sommardag. Jag skulle sova över hos mormor och morfar för mina föräldrar skulle ut och äta tillsammans. När kvällen kom, och det blev mörkare ute, skulle jag borsta mina tänder. Min mormor följde med mig in på badrummet.
"Här har du hårborsten", sa mormor och gav mig tandborsten. Jag blev förvånad, men tog emot tandborsten och började borsta.
Veckorna gick, och allt oftare hörde jag mormor blanda ihop namn på småsaker. Jag frågade henne om allt var okej, och varje gång svarade hon ja. Hon ville inte erkänna att hon var sjuk, men till slut skjutsa vi henne sjukhuset. Det var där hon fick beskedet att hon hade hjärncancer.
~ ~ ~ ~ ~ ~
Nu satt jag här vid vattnet, och väntande på att mamma skulle komma och hämta mormor. Nu hade cancern spridit sig till hela kroppen och det fanns inget hopp längre. Hon hade ont och led svårt av smärta. Hon ville inte leva längre och bad om att få dö.
"Hur är det?" frågade jag henne. Hon svarade inte. Hon tittade på mig med tårar i ögonen. Jag suckade och vände mig bort. Anblicken av henne gjorde mig ledsen.
Jag hörde en bil några meter bort, och jag antog att det var mamma. Bilen tutade och jag hjälpte mormor upp. Vi gick långsamt till bilen och mormor satte sig i den. Det var väldigt tyst för alla viste vad som skulle hända.
Jag stängde bildörren och gick bort till vattnet. Jag hörde att bilen körde iväg. Mina ögon blev fucktiga, men jag torkade snabbt bort tårarna med tröjärmen. Jag tog upp en sten, och kastade den i vattnet. Föll ner på knä, och grät av sorg. Sanden blev blöt, och jag slet mig i håret. Jag kunde inte sluta gråta. Det var över...
Hejdå mormor,
Brigan Anths