Fienden
Novell av: Fabian Fond
Pilen susade genom luften och träffade fågeln med ett högt
’doff!’ Jag skrek till av glädje och sprang mot stället där fågeln föll ner.
Den vita fågeln låg hel död i en buske med knoppar som precis hade slagit ut i
fina rosa blommor. Pilen hade träffat fågeln mitt i magen och kom ut igen på
andra sidan. Jag drog långsamt ur pilen så spetsen inte skulle fastna i fågeln.
När jag hade dragit ut pilen tog jag lite vatten och sköljde av den. När jag
var klar satte jag tillbaka pilen i kogret, och började gå hem.
Jag bor i en liten by som heter Armonia längst kusten av södra ishavet. Byn har inte så många hus, ungefär ett tjugotal. Egentligen är det mer en ruin än en by: Husen är för det mesta sönder och det ligger sönderrivna delar överallt. Det stinker en lukt av bränt trä också, men den vänjer man sig vid efter några dagar. Jag bodde med min mamma och min pappa i det sämsta huset som finns i hela byn: Vi har ett hus med en våning med bara två små rum. Vi har ingen toalett, inget kök, och inga fönster. Alla andra hus har det i alla fall lite lyxigare: några fönster, ett halvt kök, tre rum och några nerbrända sängar.
För några månader sedan kom vårt grannland till vår by och plundrade den. Men de plundrade inte bara, de tog också med några barn för att tortera. Bland de barnen fanns min lillasyster Andrea…
Det föll en tår ner på den blödande fågeln när jag tänkte på det, men jag tog snabbt bort tårarna från ansiktet…
”Duka bordet! Jag har skjutit en fågel!” skrek jag när jag kom in.
”Men vi har ingenting att duka, allting är borta eller sönderslaget!” skrek mamma till mig från hennes rum.
”Jag menade inte på det sättet, jag ville bara säga att jag har fångat vår middag!” svarade jag irriterat.
Vi hade inte ätit kött på några veckor, det enda vi hade ätit var lite grönsaker och mögliga potatisar. Det finns inte så mycket kött kvar av fågeln, för jag hade skjutit fågeln rakt i magen så allt kött försvann. Vi delade upp köttet ändå, men det var inte så mycket som jag hade hoppats.
Köttet smakade ändå bra i munnen, och jag njöt av alla tuggor jag åt.
När vi var klara gick jag ner med det överblivna benen av fågeln till sjön och sköljde av dem. Mamma ville spara dem och göra bestick och nålar av dem. Jag märkte att det började mörkna ute, och det stora, röda, glödande eldklotet gick långsamt ner för horisonten. Jag gick upp igen till huset och gav benen till mamma. Det hade redan blivit kallare ute och jag satte plankor för fönstren för att det inte skulle bli lika kallt innomhus. När jag var klar lade jag mig på golvet och försökte somna. Efter en stund låg pappa, mamma och jag och sov som stockar…
Marken skakade. Jag "hoppade upp" och var klarvaken med en gång. Jag ryckte bort plankorna från fönstren. Det var fortfarande natt. När ögonen hade vant sig vid mörkret, såg jag vad som stod till. Lång borta över slätten kom massor med små ljus springade i full fart mot oss. När ljusen kom närmare så såg jag klart och tydligt vad det var för något: En stor trupp kom rusande på hästar med varsin fackla i handen. Jag blev rädd och sprang till mamma och pappa och väckte dem. Pappa var den första som for upp och drog upp mamma som inte ville gå upp. Jag förklarade snabbt för dem vad som stod på. Vi stormade som arga tjurar genom dörren (egentligen var det bara ett hål i en vägg, för dörren hade brunnit upp) och stirrade på truppen som närmade sig. Vi var inte de enda som hade hört att truppen kom, för så småningom var alla byborna utomhus och såg med stora ögon på truppen som kon stormande mot oss.
”Truppen kommer från vårt grannland!” skrek min pappa. När han sa det, så sprang alla in i sina små hus.
”Varför….?” sa jag till pappa, men innan jag hann prata klart stormade alla ut igen med högafflar, rostiga gamla svärd, träklubbor, och vissa kom faktiskt ut med vassa bestick!
”Vi är i krig!” skrek någon ur folkmassan.
Nu var truppen knappt hundra meter ifrån oss. Jag sprang också in och hämtade mitt träsvärd som jag hade gjort för ett år sedan. När jag kom ut var truppen redan där, och sprang in med sina vilda hästar. Men de angrep oss inte, men kastade sina facklor på våra hus så att husen började brinna.Nu blev folket i vår by vildsinta, och stack sina vapen i alla hästar och personer de såg. Först hade det ganska stor effekt, men efter en stund insåg våra fiender vår ’taktik’ och snart kom de i överläga igen.
Pappa skrek något åt mig, men jag hörde det inte. Något träffade mig i armen, och jag kände det varma blodet sippra ut. Jag började må illa och jag såg massor med svarta prickar för mina ögon. Smärtan i min arm tonade bort och allting blev svart…
Jag öppnade ögonen. Jag låg i ett rum som luktade illa. Jag mådde fortfarande illa och hela min kropp värkte. Jag vred på huvudet lite och kollade runt. Jag låg i en liten trähydda utan tak. Jag var inte ensam där inne. Alla andra såg ut att vara döda, precis som jag hade sett ut. Jag ställde mig vingligt upp och gick några steg. Jag gick fram mot den tomma öppningen och kollade ut. Det var en vacker dag och fåglarna kvittrade glatt. När jag kollade mer noga blev mina ögon stora av skräck. Vår lilla by var borta! Det enda som fanns kvar var ett litet stenhus. Allt annat var nerbränt. Innan jag hann tänka färdigt sprang något mot mig och omfamnade mig. Det var mamma. Hon var röd i ögonen och grät tyst. Jag förstod inte varför hon grät. Vi hade ju klarat oss! Men sedan förstod jag… Längst nere på kullen låg två orörliga kroppar. Det var pappa och min lillasyster. Jag lämnade mamma och sprang nedför kullen. Mina tårar rann nedför mina kinder. Jag lade mig ner på knä. Jag skrek av smärta inombords.
”Hur?!” sa jag till mamma.
”Fienden tog med din lillasyster, död, för att göra oss ledsna” sa mamma. Jag skrek igen och grät och grät…
Jag bor i en liten by som heter Armonia längst kusten av södra ishavet. Byn har inte så många hus, ungefär ett tjugotal. Egentligen är det mer en ruin än en by: Husen är för det mesta sönder och det ligger sönderrivna delar överallt. Det stinker en lukt av bränt trä också, men den vänjer man sig vid efter några dagar. Jag bodde med min mamma och min pappa i det sämsta huset som finns i hela byn: Vi har ett hus med en våning med bara två små rum. Vi har ingen toalett, inget kök, och inga fönster. Alla andra hus har det i alla fall lite lyxigare: några fönster, ett halvt kök, tre rum och några nerbrända sängar.
För några månader sedan kom vårt grannland till vår by och plundrade den. Men de plundrade inte bara, de tog också med några barn för att tortera. Bland de barnen fanns min lillasyster Andrea…
Det föll en tår ner på den blödande fågeln när jag tänkte på det, men jag tog snabbt bort tårarna från ansiktet…
”Duka bordet! Jag har skjutit en fågel!” skrek jag när jag kom in.
”Men vi har ingenting att duka, allting är borta eller sönderslaget!” skrek mamma till mig från hennes rum.
”Jag menade inte på det sättet, jag ville bara säga att jag har fångat vår middag!” svarade jag irriterat.
Vi hade inte ätit kött på några veckor, det enda vi hade ätit var lite grönsaker och mögliga potatisar. Det finns inte så mycket kött kvar av fågeln, för jag hade skjutit fågeln rakt i magen så allt kött försvann. Vi delade upp köttet ändå, men det var inte så mycket som jag hade hoppats.
Köttet smakade ändå bra i munnen, och jag njöt av alla tuggor jag åt.
När vi var klara gick jag ner med det överblivna benen av fågeln till sjön och sköljde av dem. Mamma ville spara dem och göra bestick och nålar av dem. Jag märkte att det började mörkna ute, och det stora, röda, glödande eldklotet gick långsamt ner för horisonten. Jag gick upp igen till huset och gav benen till mamma. Det hade redan blivit kallare ute och jag satte plankor för fönstren för att det inte skulle bli lika kallt innomhus. När jag var klar lade jag mig på golvet och försökte somna. Efter en stund låg pappa, mamma och jag och sov som stockar…
Marken skakade. Jag "hoppade upp" och var klarvaken med en gång. Jag ryckte bort plankorna från fönstren. Det var fortfarande natt. När ögonen hade vant sig vid mörkret, såg jag vad som stod till. Lång borta över slätten kom massor med små ljus springade i full fart mot oss. När ljusen kom närmare så såg jag klart och tydligt vad det var för något: En stor trupp kom rusande på hästar med varsin fackla i handen. Jag blev rädd och sprang till mamma och pappa och väckte dem. Pappa var den första som for upp och drog upp mamma som inte ville gå upp. Jag förklarade snabbt för dem vad som stod på. Vi stormade som arga tjurar genom dörren (egentligen var det bara ett hål i en vägg, för dörren hade brunnit upp) och stirrade på truppen som närmade sig. Vi var inte de enda som hade hört att truppen kom, för så småningom var alla byborna utomhus och såg med stora ögon på truppen som kon stormande mot oss.
”Truppen kommer från vårt grannland!” skrek min pappa. När han sa det, så sprang alla in i sina små hus.
”Varför….?” sa jag till pappa, men innan jag hann prata klart stormade alla ut igen med högafflar, rostiga gamla svärd, träklubbor, och vissa kom faktiskt ut med vassa bestick!
”Vi är i krig!” skrek någon ur folkmassan.
Nu var truppen knappt hundra meter ifrån oss. Jag sprang också in och hämtade mitt träsvärd som jag hade gjort för ett år sedan. När jag kom ut var truppen redan där, och sprang in med sina vilda hästar. Men de angrep oss inte, men kastade sina facklor på våra hus så att husen började brinna.Nu blev folket i vår by vildsinta, och stack sina vapen i alla hästar och personer de såg. Först hade det ganska stor effekt, men efter en stund insåg våra fiender vår ’taktik’ och snart kom de i överläga igen.
Pappa skrek något åt mig, men jag hörde det inte. Något träffade mig i armen, och jag kände det varma blodet sippra ut. Jag började må illa och jag såg massor med svarta prickar för mina ögon. Smärtan i min arm tonade bort och allting blev svart…
Jag öppnade ögonen. Jag låg i ett rum som luktade illa. Jag mådde fortfarande illa och hela min kropp värkte. Jag vred på huvudet lite och kollade runt. Jag låg i en liten trähydda utan tak. Jag var inte ensam där inne. Alla andra såg ut att vara döda, precis som jag hade sett ut. Jag ställde mig vingligt upp och gick några steg. Jag gick fram mot den tomma öppningen och kollade ut. Det var en vacker dag och fåglarna kvittrade glatt. När jag kollade mer noga blev mina ögon stora av skräck. Vår lilla by var borta! Det enda som fanns kvar var ett litet stenhus. Allt annat var nerbränt. Innan jag hann tänka färdigt sprang något mot mig och omfamnade mig. Det var mamma. Hon var röd i ögonen och grät tyst. Jag förstod inte varför hon grät. Vi hade ju klarat oss! Men sedan förstod jag… Längst nere på kullen låg två orörliga kroppar. Det var pappa och min lillasyster. Jag lämnade mamma och sprang nedför kullen. Mina tårar rann nedför mina kinder. Jag lade mig ner på knä. Jag skrek av smärta inombords.
”Hur?!” sa jag till mamma.
”Fienden tog med din lillasyster, död, för att göra oss ledsna” sa mamma. Jag skrek igen och grät och grät…